Livet leker! Mina beställningar är hemma och skorna ligger och väntar på macken! Klarat av ett lätt prov och på fredag åker vi till GREKLAND! Jag mår riktigt bra även fast jag tänker på kära lilla muddsson mycket nu....Aja nu ska jag dra iväg på konfa!

Jag kommer in i stallet, går runt hörnet. Jag behöver inte ens tveka, jag ser hennes huvud från flera meters håll. Det bara känns i hjärtat så mycket jag har saknat henne. Nästan springer fram och in i spiltan. Hon känner igen mig. Jag gråter och säger Muddi jag är här.

Ridskolan är ganska liten och mysig, känns inte alls lika hetsig som andra ridskolor. Rymliga spiltor och fina hagar. Den bästa ridskolan hon kunde kommit till, men jag ser att hon inte trivs. De bryr sig verkligen om sina hästar och vill det bästa. Ibland är det bara så att det inte räcker.

Hon är 6 år och har hela livet framför sig, dessutom är hon inte ordentligt utbildad och har redan bott på flera olika ställen i både Sverige och Danmark. Hon ska inte vara på ridskola och det är det som gör det så svårt för mig att släppa det. Hon trivs inte i den stressiga miljö som uppstår på alla ridskolor, hon behöver komma till en privatägare som kan ha kvar henne och kan utbilda henne.

 

Jag säger inte att alla ridskolehästar har det dåligt, vissa hästar verkligen trivs och älskar uppmärksamheten. Men Muddi är inte en sån häst.

 

Jag bara kände att direkt när jag kom in i spiltan att hon kände igen mig. Det bara känndes rätt. Allt gick så bra och det kändes fortfarande att hon litade på mig.

Hon har blivit mer tunn nu än vad hon var i sommras, då menar jag inte liksom att hon har varit tjock och blivit smal. Nej, jag menar att alla muskler hon har byggt upp har sakta en säkert blivit mindere. Jag kännde inte den där kraften längre och man såg på henne. 

 

Jag fick rida henne också. Det var en såkallad privatlektion men jag fick inga tips eller så hon sa mera att jag kände henne bättre än någon nnan där så jag fick rida henne precis hur jag ville.

I början var hon spänd och redan innan jag hoppade upp hade hon skyggat två gånger. Spänd. 

Jag skrittade runt flera varv bara bestämt och satt ner, klappade henne och pratade med henne. Hon blev lugnare. Jag blev en trygghet för henne för jag känner mig trygg och säker när jag rider henne, jag vet att hon aldrig skulle vilja skada sin ryttare. Men jag tror inte att de som rider henne nu vet det.

 

Jag började trava henne och gjorde halter. En sak som jag blev riktigt förvånade över var att såfort man gjorde halt stod hon och slängde med huvudet för att hon ville fram. Det har hon aldrig gjort innan. Jag tod stilla med henne tills hon slappnade av och sänkte huvudet. Då gav jag henne beröm och hon fick gå fram. Travade henne på volt med ganska länga tyglar så att hon skulle få en möjlighet att springa iväg om hon ville eller gå med mig. Hon valde det jag trodde hon skulle välja. Gå med mig, det är det som är så bra med henne, hon vill lära sig och vill göra rätt.